ejli

Direktlänk till inlägg 14 oktober 2012

Kapitel 1

Här kommer första kapitlet i våran berättelse som ännu inte har ett namn! Jag kallar den 'Dansnovell' så länge eftersom, ja, det är en dansnovell. Hehe. Första kapitlet är skrivit av mig, Jessica.


Kapitel 1 

15 juni - Jacqueline

Väckarklockans gälla och ovanligt irriterande signal letade sig in i min konstiga dröm om bungy-hoppande kameler.* Jag stönade och borrade ner huvudet i den ljusrosa kudden. Varför ska alltid mornar vara så fruktansvärt jobbiga? Det är hemskt att stiga upp och sedan stappla nerför trappan för att äta frukost. Sedan måste man ju sticka till en av världens jobbigaste byggnader - skolan.

När jag öppnade ögonen igen brände solens strålar igenom gardinerna och fortsatte till mina ögon. Ännu ett stön kom från min mun men den här gången satte jag mig upp och såg trött ut genom fönstret. Solen sken och fåglarna kvittrade, en fantastisk dag. Inte ett enda moln syntes på den ljusa himlen.

Jag gav till ett lyckligt tjut när jag kom på att detta var den sista dagen i skolan. Skolavslutningen var ikväll! Plötsligt var jag riktigt pigg och for fram till den enorma garderoben som var fylld med mina eleganta men sköna kläder. Min mamma älskade kläder och likaså jag. Därför köpte hon ofta nya kläder och min garderob bara växte och växte.

Jag drog på mig en blommig klänning som var helt ny, den hade jag fått av mamma igår. Den var vit med ljusa blommor och knälång med tunna axelband. Jag borstade igenom mitt rufsiga mörka hår med min lila borste. Några minuter var håret fixat och det var dags för frukosten. Fort flög jag nerför trappen och in i det stora luftiga köket. Jag slog mig ner vid det ljusa bordet och hällde upp filen i en skål, tog en macka ur korgen och åt snabbt upp. Innan jag återvände upp till övervåningen hällde jag i mig ett glas mjölk. Väl uppe på övervåningen gick jag in i mitt egna badrum och borstade snabbt men noga tänderna. Jag log mot spegelbilden och flickan mitt emot gjorde likadant. 

Nere i den ljusa hallen drog jag på mig sandalerna och kastade väskan över axeln. Jag tryckte ner handtaget men innan jag gick ut i den stekande solen vände jag mig om.

"Går nu!" ropade jag och hörde ett mummel som svar. "Hejdå!"

Jag klev ut ur huset och kisade för den starka solen. Med lätta och glada steg gick jag mot busstationen och slog mig ner på den fallfärdiga bänken som såg ut att kunna rasa närsomhelst. De borde verkligen renovera om det här stället. Jag såg mig omkring i busskuren och suckade. Taket hade stora hål och väggarna likaså.

Medan jag satt där och funderade på allt som behövdes fixas till kom bussen brummande runt hörnet. Jag reste mig hastigt upp och halade fram busskortet. Bussen stannade med ett gnissel framför mig och de automatiska dörrarna öppnades.

"Hej!" sa jag glatt till busschauffören och visade mitt kort. Han nickade surt och gasade iväg. Jag hann inte ens sätta mig förrän han hade startat. Bussen var ganska tom, det var

bara jag plus fem till ungdomar som alla gick på min skola. Fyra av dem var min bästis Lizette's syskon, rättare sagt hennes plastsyskon och Lizette föredrog hennes smeknamn Liza. Enligt Liza var hennes plastmammas obegåvade barn - som trodde de var smarta, men egentligen var så sjukt osmarta att tillochmed jag tyckte det. - hemska, vilket jag höll med om. Man kunde faktiskt jämföra dem Askungens styvsystrar. Dumma och ogillade. Liksom, Jeremy i min klass som var Liza's plastbror, var mobbare? Han mobbade faktiskt mig lite eftersom jag dansade balett. Egentligen fattade jag inte vad alla hade emot balett? 

Jag hejade på en tjej i parallellklassen och slog mig ner på ett av de hårda sätena. Samtidigt drog jag upp mobilen och skickade ett sms till Liza om min dröm och fnittrade tyst för mig själv. Den var faktiskt helt galen. Bungy-hoppande kameler brukade jag inte drömma om, men ändå kändes det så verkligt när man väl drömde den. Fast så var det ju för alla som drömde drömmar. Tror jag.

Bussfärden gick snabbt och smidigt och efter en halvtimme var vi framme. Med ännu ett gnissel stannade bussen och jag gick av. Snabbt skyndade jag mig över skolgården och in i det stora ljusa huset. Faktumet att det här var den sista dagen jag gick på den här skolan fick tårarna att bränna bakom ögonlocken. Jag älskade den här skolan, eleverna och lärarna var snälla, lokalerna var rena och fräscha, allt var så bra med den här skolan. I morse hade jag  bara varit glad över att slippa klassen men när man var här kändes det helt annorlunda. Det kändes bara dåligt.

Lika snabbt som tanken kom, försvann den. Jag hängde upp väskan och jackan på en krok och sprang fram till en tjej i min klass. Celine, hon var den bästa vännen till mig i skolan. Men Liza kom alltid först, vad som än hände. Liza var nummer ett, min allra bästa bästis. 

Celine och jag pratade på och efter vad som hade känts som två minuter, men som egentligen var tjugo minuter, kom vår lärare Anita och låste upp klassrummet. Hela min älskade klass for in på någon sekund och snart var pratet om skolavslutningen igång. Skolavslutningen - ordet kändes svårt att säga som att ordet var giftigt. Vilket det kanske var. - hade alltid känts som om det vore en evighet kvar tills den men nu insåg jag att det faktiskt var ikväll. Ikväll. 

"Hur är det?" frågade Celine som satt bredvid mig lite oroligt och jag kollade förvirrat upp.

"Va?" frågade jag. Celine suckade men fortsatte prata.

"Du såg så blek ut. Jag trodde du skulle svimma." sa Celine och jag kollade trött på henne. Hon skulle alltid överdriva, jag var inte på väg att svimma.

"Nä, jag kommer bara sakna klassen." mumlade jag och vände blicken framåt. 

Dagen gick och den här dagen var det inte jag som pratade mest, utan minst, trots att jag var klassens pratkvarn. Många kommenterade mitt bleka ansikte men jag ljög alltid bort det och log för att visa att jag inte var ledsen. Sju år med den här klassen. Sju år. Fast det var ju egentligen ganska skönt att slippa många av dem, speciellt Jeremy även om jag insåg att jag i nästa klass skulle få lika ogillande kommentarer om min älskade dans. Men jag hade faktiskt sökt in till en Fame-skola, samma klass som Liza ska gå i. Jag hade fått svaret för någon vecka sen och man kan säga att jag blev riktigt glad.

               *

Klockan var fem nu och det vara bara en enda timme kvar tills skolavslutningen började. Jag kollade mig i spegeln. Håret var i mjuka lockar och en vit enkel klänning satt på min redan solbrända kropp. Jag darrade lite på underläppen och försökte andas djupt. När jag stod där och skakade som en skrämd kanin kom Ariana - min storasyster - fram och gav mig en lätt kram. 

"Jag förstår hur det känns, jag var själv med om det." Hon lät så sorgsen och snäll att jag bara blev mer ledsen. Men än så länge hade inte jag börjat gråta vilket var riktigt bra.

"Ska vi åka nu?" Mammas röst fick mig att hoppa till och Ariana log brett. Jag nickade och gick tyst ut till bilen. Ariana och jag satte oss i baksätet och mamma satte sig vid passagerarplatsen. Pappa hoppade in i bilen och log brett mot oss. De andra besvarade leendet men jag kollade bara ut genom fönstret.

Vädret var lika bra som på dagen, det var faktiskt så att vädret var lika bra varje år på våran skolavslutning. Efter en tråkig bilresa var vi framme vid skolan. Vi klev ut och jag rusade fram till de andra i klassen som alla gjorde en gruppkram. Jag slöt mig till kramen och log brett för första gången på länge ikväll.

Som vanligt varje år fick varje klass uppträda med varsitt nummer. Oftast var det sång men det var minst två danser på skolavslutningarna. En efter en tog numren slut och det var dags för mig och min klass att uppträda. Vi sjöng och spelade en sommarlåt, vi hade även ett till nummer - vi, tjejer, skulle framträda med våran egengjorda dans. Med bultande hjärtan och stora leenden klev vi upp på scenen och ställde oss på våra platsen. Musiken startade och jag kände den sköna, välbekanta, härliga känslan sprida sig i kroppen som den alltid gjorde när jag dansade. Fast dansen var ganska lång kändes det som om vi bara gick upp på scenen och ner igen. När vi kommit av gav tjejerna och jag varandra kramar och berömde varandra för dansen. 

Efter att alla uppträtt och var färdiga träffades hela klassen i vårat klassrum. Vi såg på bilder på teamborden från våran klassresa och bilder från lekis till sexan. Det var då allt brast och flera började gråta tyst. Jag var en av dem, jag var tillochmed den som snyftade till först. 

*

Jag stapplade trött in i huset. Bakom mig kom mina föräldrar och min syster in med uppmuntrande leenden och ord. Istället för att stanna och lyssna på dem, gick jag upp på mitt rum och kollade mejlen. Plötsligt slog det mig att det var ikväll vi skulle få veta vem som skulle få åka till Ryssland på balett-utbytesresa. Då fick jag bråttom och skrev så snabbt koden jag kunde och gjorde fel, flera gånger. 

Jag visste inte om jag skulle le eller gråta när jag såg att mejlet hade kommit. Glad över att kanske få åka på resa, men ledsen över att jag kanske inte skulle få det ändå. Eller ännu värre, att bara en av mig och Liza skulle få åka. Tillslut tog jag mod till mig och läste mejlet utan att andas. 

Mitt ansikte sken upp i ett stort, strålande leende när jag såg mitt namn på att få åka till Ryssland. Jag gav ut ett stort glädjeskrik och reste mig upp, jag dansade runt lite i rummet och skrattade högt. Jag skulle få åka till Ryssland och dansa! Det var så svårt att ta in och det tog flera minuter innan jag kunde fortsätta läsa. Men leendet försvann när Lizas namn inte dök upp. 

'De måste ha skrivit fel.' tänkte jag oroligt när hennes namn fortfarande inte dök upp. Men egentligen visste jag det. Bara jag av oss två skulle få åka dit. 

Den natten grät jag mig till söms. För att jag aldrig skulle få träffa min älskade klass och för att Liza inte skulle till Ryssland.


Vad tycks?

XOXO Jessica

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Här kommer jag med en recension till dansfilmen Step Up 1 Film Regisör: Anne Fletcher & Mico Heltborg Producerad av: Jennifer Gibgot, Adam Shankman & Patrick Wachsberger I Rollerna (skådespelare till höger): Tyler Gage - Channing Tatum ...

Den 6:e juni i år dansade vi och vår dansgrupp för kungen och drottningen vid invigningen av "Kultudralen" i Visby. Det är en av de saker i livet som man ANTAGLIGEN bara får göra en gång i livet:( fast GuuuuD, vad jag längat efter att få göra något s...

Idag dansade vi Visby! Det var jätte kul! Vi lärde oss en Jazz/Salsa dans till Pata Pata och sen dansade vi den runt Visby. Vi dansade på Södertorg, Östercentrum, Utanför Konstmuseet, bl.a. Något av det roligaste jag gjort typ! Kanske kommer några bi...


När vi var i stockholm, NOO-resan var v även på en teater. Teater Av: Henrik Ibsen I Rollerna: Nora Julia DufveniusTorvald Erik EhnKrogstad Zardasht RadDoktor Rank Hannes MeidalFru Linde Thérèse Brunnander Scenografi och kostym Jan Lundb...

Här kommer  mallarna till huvudpersonerna i våran novell som handlar om 13-åriga Jacqueline (Jessicas roll) och Lizette (Livs roll) som båda dansar balett. De är bästa vänner. Allra, allra, allra, allra bästa vänner. Men deras vänskap blir osäker när...

Presentation


Hej!
Vi är EJLI! Det är som en, ja vad ska man säga? en klubb? Medlemmarna är i allafall vi, två tjejer på tretton år, Liv och Jessica. Vi håller på me bl.a dans, film och teater. Och så skriver vi noveller. Vi gör eget och recenserar andras!

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Oktober 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Dans

Film

Teater

Noveller

Annat


Ovido - Quiz & Flashcards